Det är en helt vanlig vårdag här på Hisingen och utanför mitt fönster tittar solen fram då och då mellan de oroväckande mörka molnen. Jag befinner mig mitt i en helt vanlig lördag som, om det varit för några år sedan, inte hade varit som vilken lördag som helst. Det spelas nämligen FA-cupsemifinal ikväll.

De senaste säsongerna har jag gång på gång frågat mig vad som egentligen hänt med FA-cupen, som en gång var den fotbollsturnering jag såg allra mest fram emot att följa. Charmen i att mindre klubbar ibland kunde slå ut lag från Premier League var något som fascinerade mig, precis som den unika inramningen kring matcherna. Ett av mina bästa fotbollsminnen är när Fredrik Ljungberg avgjorde finalen mot Chelsea 2002 med sitt solomål. Jag höll på Arsenal när jag var yngre och som fjortonåring var min glädje total när laget tog hem dubbeln det året.

I år har Arsenal, Wigan, Hull och Sheffield United tagit sig till semifinalerna. Det är förvisso kul att de mindre lagen lyckas ta sig långt, men detta är något vi aldrig hade kunnat se för tio år sedan. FA-cupen är inte lika stor längre för de allra bästa engelska lagen då det är mer prestige och mer pengar som står på spel i Premier League, och senare Champions League. Den utvecklingen är trist att se och jag misstänker att situationen sett annorlunda ut om det inte vore för att de flesta klubbar i England idag ägs av slipade affärsmän som mer är ute efter att håva in storkovan än att gynna det som en gång var det fina i sporten, nämligen kärleken till spelet och den genuina passionen kring matcherna.

Nu är min inställning att jag kommer se semifinalen mellan Arsenal och de regerande mästarna Wigan “om jag inte har något bättre för mig”. Hade det varit  för tio år sedan hade det förmodligen krävts ett dödsfall på någon nära släkting eller något ännu värre för att jag skulle missa den. Jag tror på Wigan-Hull i final. Den kommer jag inte att se.