Att följa en klubb, som under många år ”fastnat på fotbollens bakgata” ,har inte alltid varit en dans på rosor. Men det kanske just det som det handlar om – kärleken till ditt lag!

Arsenal legenden, Dennis Bergkamp, satte vid ett tillfälle ord på den känslan som är svår att beskriva – den känslan som gör att ditt ”riktiga liv” skärmas av under 90 minuter vid 46 tillfälle under en säsong! Känslan av att en förlust eller en vinst kan vara skillnaden mellan en bra eller dålig vecka. Känslan av att vara del av något större än bara supporta ett fotbollslag!

Mitt intresse för Watford startade redan i början av 80 talet. Klubben rusade genom seriesystemet under ett antal år och hade en kanonsäsong 82/83 då dom slutade på andra plats efter Liverpool. Spelare som Nigel Callaghan, Wilf Rostron, Steve Sherwood, John Barnes och, inte minst, Luther Blissett förgyllde tipsextra lördagarna och letade sig för evigt in i mitt hjärta :-)

 1984 fick jag så en möjlighet att bekanta mig med klubben “live”. Mina kusiner flyttade till London (strax utanför High Wycombe) och införskaffade sig årskort till Hornets. Under ett antal år så tillbringade jag mina somrar hos kusinerna och passade så på att besöka Vicarage Road vid ett antal tillfälle. Dessutom spenderades ett antal timmar utanför omklädningsrummen (även inne vid några tillfälle ) för att få en glimta av idolerna och samla på sig en del autografer. Då jag ej hade möjligheten att besöka matcherna i någon större utsträckning (var där främst på sommarloven) så fick jag tillskickat mig matchprogrammen efter varje match. Det gällde ju att ha pli på släktingarna :-)

 Under 90 talet besökte jag London så gott som varje år och försökte alltid få till ett besök på The Vic. Tyvärr så åkte Watford, under dessa åren, berg och dalbana i seriesystemet så det var inte alltid lika underhållande att följa laget från läktaren.

Numera har möjligheten till London (och Watford) besök minskat under 2000 talet (även om jag beger mig till The Vic emellanåt) –  men inte mitt intresse. Jag följer ständigt laget i olika forum på nätet samt på alla möjliga olika streamar för att få en glimt av ”mitt lag”. När vi nu, dessutom, har två svenskar (Joel Ekstrand och Mathias Ranegié) så är det ju inte utan att svenska media börjar få upp ögonen för mitt lilla ”förortslag” strax norr om London!

 Ni kan vara lugna. Den här bloggen kommer inte bara handla om en galen kärlek till ett fotbollslag. Den kommer att handla om hopp och förtvivlan. Orättvisor och rättvisor inom fotbollsvärlden. Spelaröden, bortglömda lag och hjältar. Sen får vi inte glömma Världens Vackraste Förening….men den bollen springer vi på imorgon!

 Nu kör vi!