Erik Hamrén presenterade under tisdagen truppen som SKA göra det. Inte i något slutspel eller kvalmatch där kniven pressas mot strupen utan i två landskamper som för många inte betyder mycket. För Erik Hamrén är varje timme med landslagsspelarna en gåva. Än mer så efter FIFA och UEFA:s beslut att landskamperna ska genomföras i en internationell spelkalender där matcherna sprids ut för att locka fler TV-tittare. Förbundskaptenernas tid med sina trupper blir mindre och mindre.

Till matcherna mot Danmark och Belgien har Hamrén valt ut en trupp som precis som vanligt väcker känslor. Enbart Zlatan Ibrahimovic känns given, sjukt bara det. Petningen av Jonas Olsson är kanske den som känns som den stora nyheten, Olsson som varit ordinarie i Premier League under fem säsonger. Olssons prestationer i landslaget har varit ytterst pendlande och sedan hans individuella misstag den där junikvällen i Wien har Olsson varit borta från startelvan. Det verkar som om Hamrén har hittat sitt mittbackspar i Mikael Antonsson och Per Nilsson, två spelare vars lag båda åker ur sina respektive ligor. Erik Hamrén talar om defensivens självklara betydelse för ett lag men har alltjämt inte förändrat någonting i hur hans lag agerar defensivt. Istället har hans metodik handlat om att byta ut spelare, först i försvaret och senare på mittfältet. Det svenska landslaget har gått från ett starkt kollektiv med tydliga roller till ett osäkert landslag där allt kretsar kring att söka Ibrahimovic med första bästa passning och försöka hitta anfallsvägar utifrån Zlatans skicklighet. 

När inte det kollektiva försvarsspelet stämmer någonstans på planen, varken i presspelet högt upp mot motståndarnas backlinje eller aggressiviteten på egen planhalva. Då kan inte ens Zlatans trollerier avgöra jämna landskamper. Någonstans förstår jag Erik Hamréns petning av mittbackarna Andreas Granqvist och Jonas Olsson men det ständigt förvirrade försvarsspelet blir inte helt plötsligt bra över en natt, över ett byte. Byt ut Olsson mot Nilsson och Granqvist mot Antonsson hur ofta du vill, agerandet måste ju förändras.

Kim Källström, Sebastian Larsson, Johan Elmander och Tobias Hysén är alla spelare som börjar kännas mätta. Där bäst före-datumet närmar sig skrämmande kvickt. Rasmus Elm ges chans efter chans utan att ta den i Blågult och kommer Ola Toivonen någonsin passa in i ett svensk landslag där han konstant vill vara i Zlatans ytor? Mattias Johansson från AZ Alkmaar och Jimmy Durmaz är spännande spelare som kan ha en ljusare framtid i landslaget, men de måste ta chansen mot Danmark och Belgien. Annars får man kanske aldrig den igen. Behrang Safari och Oscar Wendt är två exempel som blivit huggna i ryggen efter individuella misstag i landskamper. Safari har tröttnat, Wendt är nog inte långt ifrån samma beslut. Trots ordinarie i Basel som når kvartsfinal i Europa League och 16 matcher från start för Mönchengladbach i tyska Bundesliga.

Inga allsvenska spelare är uttagningsbara efter Svensk Elitfotbolls önskemål till landslagsledningen, Hamrén verkar inte ha protesterat speciellt högljutt. Hade inte en Guillermo Molins, Filip Helander, Niklas Hult, Melker Hallberg och Johan Larsson spetsat till en landslagstrupp? Kanske framför allt gett de nuvarande landslagsspelarna en spark där bak och ett uppvaknande. För det är tydligt att det måste finnas spelare som personligen inte kan vara belåtna med sina prestationer i landslaget under det senaste åren.

Samma dag som Sverige möter ett VM-kvalificerat Belgien på Nationalarenan i Solna spelar Elfsborg mot Malmö FF i en allsvensk toppmatch på Borås Arena. Där är Guillermo Molins, Filip Helander, Pontus Jansson, Magnus Eriksson, Niklas Hult och Johan Larsson. De är hungriga och i form, till skillnad från väldigt många landslagsspelare, men de är långt ifrån landslaget.