Sedan i måndags morse har en stor del av media-Sverige fördömt IFK Göteborgs beslut att sparka sin tränare Mikael Stahre. Det går i linje med hur dagens sportjournalistik är uppbyggd från kvällstidningarna. Efter några förlorade matcher ska en tränare sparkas, en spelare bänkas eller säljas. När en tränare med stora resurser vunnit ett cupguld och nått två Europa-platser – men utan att vara nära i Europa-kvlaen – sparkas är det fel. Jag tror man har det kortsiktiga tänkandet för systematiserat i huvudet. En fantastisk höst, resultatmässigt men för första gången under Stahre även spelmässigt. Det andra åren då, och i våras?Någonstans har man också rätt att sparka, byta ut och förändra arbetsroller. Det är en del av branschen. En succéhöst gör inte Stahre till årets tränare eller en av landets skickligaste.

Mikael Stahre och Blåvitt gjorde något i somras som få trodde. På något sätt samlade de ihop sig och kom fram till hur man skulle ta sig an resten av 2014. Det resulterade i en makalös resultatrad och ett förändrat spel. Imponerande. Men dessförinnan fanns en vår oxh två säsonger där man inte presterade. Stahre tog ett cupguld och en tredjeplats men Blåvitt var aldrig nära det höga höjderna som är klubbens mål. Spelmässigt hörde man inte hemma så högt upp i tabellen, de kämpade sig till det höga tabellpositionerna. Som när IFK åkte till Grimsta och förlorade poäng mot Brommapojkarna för något år sedan:

“BP är bra på att lira, det är deras grej.”

Till slut hittade Mikael Stahre vad hans lags grej var, men då var det för sent. De som nu hävdar varför man sparkar en tränare som bevisligen har något “bra på gång”, som det ofta sägs och skrivs kring fotbollen. 2015 kommer inte vara Blåvitt som under den här hösten. Nästan en startelva försvinner från klubben och något nytt ska byggas upp. Skyttekungen Lasse Vibe vägrar hamra fast att det är säkert att han lämnar men ingen tror på honom. Efter Vibes målskytte är nyckeln till det spelmässiga, och i slutändan det resultatmässiga, lyftet – May Mahlangu. En unik spelartyp för ett allsvenskt lag. En unik spelartyp för många lag i norra Europa.

Om Stahre även fått sitt sista år på kontraktet på sig hade majoriteten av fotbollsfolket i det här landet förväntat sig se ett Blåvitt som under hösten var bäst i Allsvenskan. Jag hade varit rädd för att Stahres nya lag hade återgått till ett vilset spel utan tydlig idé där “grejen” till slut handlar om att kämpa sig till poäng. En grej som inte räcker för att vinna SM-guld mot en konkurrent som Malmö FF.

Med en ny startelva, till stora delar ny trupp, börjar Blåvitt om på ny kula. Det gör man rätt i. Med Henrik Larsson? Janne Jönsson? Stabila Jörgen Lennartsson? Det lutar i alla fall åt fortsatt 4-4-2, men om Henke Larsson kan övertalas skapar IFK-ledningen ett drag runt klubben som kommer vara nyttigt. Vilken ung talang vill inte spela för en legend som Henke?