En andraplats bakom Ryssland i VM-kvalet – utslagna i gruppspelet. Paolo Bento var väl medveten om trycket på sina axlar när Portugal inledde EM-kvalet på hemmaplan i september. Albanien kändes nog på morgonkvisten som en rätt skön premiärmotståndare för Bento, kvällen slutade i katastrof. Med den största stjärnan på bänken, Cristiano Ronaldo behövde vila, förlorade portugiserna med 1-0 efter Bekim Balajs volley i början av den andra halvleken. I Aveiro buade publiken ut sitt landslag och viftade sina medtagna näsdukar. Bento tittade upp mot läktarna, tog in atmosfären och kände på sig vad som var på väg att hända.

Med mindre än 11 miljoner invånare är det lilla landet ansett som en av de stora ur ett fotbollsperspektiv. Trots landets oförmåga att skaka fram en duglig central anfallsstjärna har uppsjön av tekniska mittfältare charmat åskådare världen över. Han som anses som världens bästa fotbollsspelare är ju portugis och bara med den utmärkelsen ställs det höga, kanske för höga, krav på landslaget.

Fernando Santos får äran att träna världens bästa fotbollsspelare – och kraven som kommer med den äran.

Som boss för både Benfica och Porto ska Santos nog påminnas om den portugisiska mentaliteten, men den grekiska som han bär med sig säger kanske mer?

Greklands närvaro i de senaste mästerskapen har rört upp känslor. Orsaken till deras enkla kvalgrupper har dissekerats, med lustiga konspirationsteorier som efterled. Fysiskt starka, defensiva, ”tråkiga”. Välj din egen vän, pappa eller arbetskamrat så hittar den personen sitt eget ord för grekernas framgång. För en framgång är det onekligen. Sedan EM-guldet 2004 har Grekland missat avancemang till endast ett mästerskap, Tyskland 2006. Ett decennium som i jämförelse får Sverige att se rätt svaga ut. Sedan 2012 var Santos ansvarig, klokt nog byggde han vidare på Otto Rehagels guldvinnande koncept från 2004.

Utnämningen av Santos skickar signalen att det portugisiska förbundet är djupt oroliga. Medan Benfica och Porto har fortsatt storma fram i de europeiska cuperna har landslaget backat. I höstens Champions League finns tre portugisiska klubbar representerade, det är fler än från Serie A. Med nuvarande utveckling handlar det om ett år innan Portugal är före Italien på ligarankingen. Fernando Santos skänker trygghet till ett landslag som varje gång de går ut på planen, gör en besviken. Hasse Backe kallar portugisernas taktiska disposition för ”provocerande”. Med klubblag mer framgångsrika än någonsin, ur ett brett perspektiv, och med den där killen som benämns som världens bästa borde landslaget gå in i turneringar med samma driv som Benfica och Porto har. Kanske har det inte funnits en tydlighet, en organisation på planen som fått sätta sig.

Fernando Santos inledde sin grekiska romans med 17 tävlingsmatcher utan förlust. Ikväll är han på Parken i Köpenhamn för att börja sin defensiva romans med sitt hemland. Målet är inte en klar seger. Målet är trygghet och en återfunnen heder.