VM i Brasilien närmar sig med stormsteg och temperaturen, fascinationen och beroendet av ett mästerskap fyller kroppen mer för varje dag som går. Att till och med se fram emot att se ett belgiskt landslag spetsa formen inför premiären mot Algeriet mot ett ålderstiget och förvirrat Sverige känns spännande. Inte för Sverige, på något sätt, men för det Belgien som inte bara påbörjat ett enande i sitt hemland utan charmat fotbolls-Europa med spelare som Eden Hazard, Vincent Kompany, Thibaut Courtouis och Romelu Lukaku.

Alla europeiska landslag går in i VM med möjligheten att bli historiska. Aldrig har ett europeiskt land lyft VM-bucklan på den sydamerikanska kontinenten. En majoritet lyfter hemlandet Brasilien som den största favoriten, Argentina kommer inte långt därefter. De europeiska stornationerna har trots historiens tunga traditionsmakt emot sig den kvalitén som krävs för att gå hela vägen. En del kommer dock inte ta sig hela vägen till slutspel.

Åker i gruppen: Holland, Grekland, Portugal.

Det blir ett bra VM, som vanligt, för Europa. Tre av 13 nationer tar sig vidare. Holland har ett landslag som speglar den inhemska ligan. Full av talang, diamanten är Jordy Clasie från Feyenoord, men många spelare utan erfarenhet på den här nivån och en oerhört tuff grupp. Spanien har en grundkvalité som tar dem vidare trots tröga starter (förlust VM 2010 vs Schweiz 0-1) och Chile med deras höga presspel kommer stressa de många unga holländarna till misstag.

Grekland har hamnat i en tuff grupp där mycket väl alla lag kan sluta på fyra poäng. Grekerna går igenom ett generationsskifte där det finns spännande spelare, inte minst från Serie A. Nyckelspelaren Konstantinos Mitroglous flytt i januari från Olympiakos till ett Fulham där han bara spelade tre matcher och åkte ur Premier League. Mitroglous skadebekymmer under våren och landslagets svajiga form talar till slut för att det inte räcker till. Giorgios Karagounis, 37 år gammal leder alltjämt laget från det centrala mittfältet. Det håller inte i ett VM.

Portugal nämns i vissa sammanhang (Expressens VM-podd exempelvis) som en outsider till att kunna gå riktigt långt. Jag tror inte alls på Paulo Bentos landslag. Portugal är till skillnad från i kvalen oerhört stabila i mästerskapen. Starka, kompakta, svårslagna. Men man är också stillastående i sin offensiv och fastnar i ett kortpassningsspel som inte leder någonstans – till skillnad från Spaniens och Brasiliens. Cristiano Ronaldo är spelaren alla pratar om. Han är spelaren alla motståndare kommer att prata om. Världens bästa fotbollsspelare har inte levererat i ett mästerskap ännu och han blir för ensam i detta Portugal. Tyskland, Ghana och USA kommer inte låta Joao Moutinho slå genomskärare utan press på sig till en djupledslöpande Ronaldo. Portugal får åka hem i slutet av juni.

Outsiders: Schweiz, Frankrike, Belgien, England.

VM i sommar är ett annorlunda mästerskap på många sätt. Aldrig någonsin har det nämligen funnits så många nationer som man inte kan hålla som favoriter att nå en semifinal men om allt klickar kan det presteras enastående fotboll. En gryta som sjuder under lock, och vi vill väldigt gärna smygtitta där under och provsmaka en sked. Dessa fyra nationer kan man av olika skäl i förvänta sig en semifinalplats av men det finns variabler och faktorer som kan få det att ske.

Schweiz består av ett ungt landslag som i tider av extrem främlingsfientlighet är ett bevis på hur vacker fotbollen är. Kosovo, Albanien, Bosnien, Kroatien, Elfensbenskusten, Chile, Italien, Nigeria och Spanien finns alla representerade i detta landslag. Granit Xkaka, Xerdan Shaquiri och Göhkan Inler är en mittfältstrio med styrka, intelligens och teknik av europeisk toppklass. Frankrike i samma grupp går efter sandlådeprestationen 2010 in i VM med ett betydligt mer homogent landslag. Samir Nasri fick stanna hemma och det gynnar landet på alla sätt och vis. Hade man stött på svårare motstånd än Ecuador och Honduras hade kanske Patrice Evra och Franck Ribéry gjort sig omöjliga även i sommar men den här gruppen ska Frankrike kunna vinna. Man besitter talang i backlinje, mittfält och anfall. Juventus Paul Pogba och Real Madrids Karim Benzema kommer till Brasilien i storslagen form. Vinna gruppen före Schweiz lär man vilja göra för annars stöter man på Argentina i åttondel.

Belgien och England är motsatser på sina sätt. Nytt, fräscht och spännande mot ett engelskt landslag som väl ska åka ut på straffar i en åttondel eller inte ta sig levande ur gruppen. England är annorlunda denna sommar. En usel första halvlek i genrepet mot Peru på Wembley igår slutade med 3-0 och ett läckert skott i krysset från Daniel Sturridge. Roy Hodgson besitter ett organiserat engelskt försvar med snabbhet och hög individuell skicklighet på både kanter och i anfallet. Sturridge har potentialen att på egen hand avgöra matcher mot Italien och Uruguay. Bestämmer England sig för att låta motståndarna ta hand om bollen och koncentrera sig på att ligga rätt i positionerna och trampa gasen i bottnen när man väl erövrar bollen blir man giftiga. Ett Colombia, Japan eller Elfenbenskusten i en åttondel har man alla möjligheter att vinna.

Mot final: Spanien och Tyskland

Erfarenheten och kvalitén finns i båda landslagen. Tyskland har ett par spelare vars sista chans att vinna VM är i sommar, motivationen där är enorm. Spanien förbundskapten Vicente del Bosque har betonat sina landsmäns vilja att skapa historia på den till stora delar spansktalande kontinenten. Vinna i Sydamerika skulle triumfera allt det fantastiska som detta spanska landslag redan åstadkommit. Ingen trupp är bredare än Spaniens. Tyskland kanske är tvåa. Om hade haft en anfallare. Mario Gomez kom inte med. Miroslav Klose behöver ett enda mål för att gå om Brasiliens egna Ronaldo som VM-historiens bästa målgörare genom tiderna. Kan Klose ens spela en minut? Säsongen i Italien har varit fylld av skador och mycket talar för att Joachim Löw kommer starta VM utan anfallare.

Både Spanien och Tyskland har möjligheten att skriva historia i sommar, de är närmast av det europeiska länderna att kunna göra det. Favoriter av alla 32 nationer är dem trots allt inte. Frågan är om det motiverar nationerna extra eller är ett bevis på att spelarnas formkurvor nedåt talar för att det stannar vid, max, en semifinal?