0-0 hemma mot Kalmar låter kanske inte så hett. Om man inte var på plats på Stockholmsarenan igår kväll. Det var nämligen två av Allsvenskans bästa lag, varav det ena bjöd upp till dans, som möttes i en underhållande match.

En tidig dumdristig utvisning i andra halvlek av Faltsetas innebar att extra mycket kraft behövde pumpas ut ur de resterande 10 spelarna på planen – och publiken. Tillsammans gick spelarna och publiken samman och gjorde det Djurgården är bäst på – att slå ur underläge och att aldrig ge upp. Trots en man mindre borde DIF ha vunnit matchen efter ett antal heta målchanser men bollarna ville inte in denna kväll.

Spelet lovar dock gott inför fortsättningen och personligen kan jag säga att det var under gårdagens match som jag för första gången denna säsong kände riktig allsvensk puls och nu längtar jag efter att se Djurgår’n spela igen. Det ska tilläggas att Kalmar var rätt bleka men det berodde också till stor del på Djurgårdens försvarsspel som var riktig bra från försvar till anfall. Bäst på planen var Amartey, Tibbling och Erton. Hade Erton  bara satt sina målchanser så hade detta varit hans bästa insats någonsin, alla kategorier.